Förlåt en barnslig rubrik… Jag föll tillfälligt tillbaka i mitt 12-åriga jags ohöljda beundran av ovan nämnda Stephen King.

Skräckhistorier var det bästa jag visste som barn. Minns att min mormor blev lite tveksam när hon utlovat en bok från bokhandeln och jag valde Stora spökboken. Alla historier jag själv skrev hade ond, bråd död i centrum och gärna några häxor också.

Men nu var det inte det jag skulle skriva om, utan om olika infallsvinklar på skrivandet.

On writing heter Stephen Kings bok om skrivande, som är en blandning av memoar och skrivhandbok.  Den har legat i min hylla sedan över tio år tillbaka, då jag hittade den på rea under en resa i USA och tyckte att den kunde få följa med hem. (Den finns på svenska också, tror att den heter Att skriva.) Jag minns att jag blev besviken när jag började läsa den: jag tyckte att den handlade alldeles för mycket om hans privatliv och spritproblem och alldeles för lite om skrivandets konst.

Hursomhelst. Då och då har jag kikat i den, läst lite här och lite där.

Häromdagen tog jag fram den igen och fick en riktig aha-upplevelse. För det där som jag försöker hävda, och som kan möta en del motstånd från en del andra skrivande människor, nämligen att det går att skriva på känsla utan att först utveckla en färdig story enligt konstens alla regler – jamen, det är ju exakt så mr King skriver!

Jag utgår från en situation, skissar mycket grovt upp ett tänkbart scenario i några punkter/meningar och låter sedan berättelsen och karaktärerna ha sin gång. En del från ursprungsidén följer med hela vägen. Annat hade jag inte en aning om när jag började skriva.

Ofta blir jag själv förvånad över hur saker faller på plats.

Hur en lös tråd som bara råkade bli till plötsligt passar perfekt att plocka upp i ett senare skede.

Det var väldigt skönt att höra (läsa) att det inte nödvändigtvis måste vara varken amatörmässigt eller oproffsigt att skriva på det viset. Det visar att det finns författare som kan jobba på känn, precis som jag envist (och kanske lite tjockskalligt) har sagt hela tiden. Det är inte alls samma sak som att jobba på måfå.

Det finns hela tiden en känsla för vart berättelsen är på väg.

Du kan läsa nya inlägg i denna blogg via RSS feed